11. feb, 2018

Söndags äventyr!

Det började redan igår,kände att jag inte mådde bra och kroppen värkte i alla lederna. Nå, kastade i mig lite värktabletter och tänkte att det skulle gå över. Försökte bita ihop hela dagen och gjorde det vi hade planerat, en hel dag ute på isen med skoter och korv grillning . 

Gick bra några timmar men vid 17 tiden så sa min kropp stopp och jag åkte hem med hundarna och kröp ner under täcket.

Med feber termostaten under armen och lager med filtar och täcken + 3 hundar runt mig så kände jag mig väldigt liten ...

Nåja, efter att jag visste att febern var på väg upp med rasande fart så lyckades jag somna och sov hela natten . 

Imorse vaknade jag helt yr och öm i hela kroppen. Kastade i mig värktabletter och kröp ner i soffan . Någon timme senare kände jag mig lite bättre och försökte göra lite nytta. Hundarna fick mat så att husse kunde ta en långpromenad. Med ett försök att bädda rent i sängen så blev jag helt slut så det blev soffan igen. Får ett meddelande med bild från husse att dom hade sprungit på några får ute på en ö som ligger på andra sidan om oss. 

Hm, vad gör får där ute mitt i vintern? Har man får ute på en ö på vintern? Mina tankar surrade och jag började tycka synd om dom.

När husse kom hem så berättade han att han hade sagt till grannen om fåren och han sa att dom har varit där länge för jägarna har sett dom där. 

 Nu blev jag verkligen orolig och kastade i mig åter igen värktabletter och klädde på mig och tog en hink med havre med mig. 

Zapp och Kola fick komma med. Hoppade upp på skotern och åkte ut till ön. 

väl framme så skulle Smulle visa var han hade sett dom, nå... nu är det så att han inte har så bra lokalsinne och efter att ha gått en bra stund så stannar han upp och säger att han inte kommer ihåg var det var. vi går tillbaka och jag har nästan gett upp hoppet. Trött,slut och värken i kroppen gör så ont att jag nästan vill lägga mig ner och skrika.

plötsligt ser jag något som rör sig under en gran och ser att Zappen har fått vittring på något. 

Mycket riktigt så kommer det fram ett får. När den fick syn på mig så sprang den iväg, men Zapp for i väg som ett spjut och stoppade den. Det var ett så fint hämmt ,som om han aldrig skulle ha gjort något annat . Kola visste inte riktigt hur han skulle bete sig och tog till sitt skall och sprang efter. När jag började närma mig fåret igen så höll Zapp koll på varendaste steg den tog. Jag sa bara ligg och han lade sig ner och höll stenhård koll på fåret. Jag lyckades att komma så nära så att jag fick en bra bild. 

Zappen tittade lite fundersamt på mig när jag sa att vi måste gå vidare.... Men han släppte och kom med mig. Tyvärr orkade jag inte leta mera efter dom andra som Smulle hade träffat på tidigare. 

Jag lämnade en hink med havre så åkte vi hem och jag kröp åter igen i soffan . 

Men jag har fåren i mitt huvud och tycker verkligen synd om dom... :(